katatonia

Det finns ingen magisk gen som gör oss till de vi är. Inga utvalda av någon högre makt för att vara mer än det andra är. Magi är som andra yrken, med tillräcklig träning kan alla behärska konsten, men vissa har naturligtvis större fallenhet för det. Om denna fallenhet beror på socioekonomisk status eller ett DNA med en speciellt passande sammansättning är inte känt. Men detta gäller ju även för andra förmågor, talanger och yrken. Magin har dock olika positioner i olika länder och kulturer. I Ava, som är det mest magikertäta landet, är magiker främst helare; av människor och djur, och av mark och växter. I Hardstod tror man att det endast är Odelas präster som kan, och har rätt till att, använda magi. I urland är magikerna främst ett slags hantverkare, som både framställer och uppfinner olika ting, främst i sten och koppar, vilka anses vara de ämnen som är vänligast inställda till magi. Det finns fler exempel, varje land tycks ha utväcklat ett eget sätt att använda magin.

Jon är en magiker från Vastek, ett litet samhälle i östra Ava. Precis som de flesta Aviska magiker har han en egen dal som säte för sin makt. Skillnaden är han har valt att låta skogen växa sig snårig och tät, snarare än att ska en välordnad enorm trädgård. Han sysslar främst med helande. När han kommer tillbaka från en av sina många resor till huvudstaden finner han att Maya, hans fru, samt deras båda barn har kidnappats av Chyrdiska agenter. Han inställer sig därför motvilligt som fånge i det Chyrdiska armelägret vid den norvästra gränsen.

Ava är ett land styrt av en kung eller drottning. Monarken saknar dock inrikespolitisk makt, undantaget Avaborg med omgivande landyta. Dennes uppgift är att hantera relationen med omgivande länder, att medla mellan de olika länsherrarna och att fungera som en symbol för riket. En monark förväntas skaffa en diger skara barn och utbilda samtliga grundligt i alla de ämnen en monark bör vara kunnig i. Positionen som Kung eller Drottning är dock inte ärftlig i sig, endast möjligheten att nå positionen. När en monark dör, når åldern 68 år eller avsäger sig kronan hålls en valcermoni, där de 9 olika länsherrarna väljer vem av prinsarna och princessorna som ska upphöjas. Även den härskande monarkens bröder och systrar är valbara, om de är mellan 19 och 58 år gammla.

Magi är svårt och kompliserat. Man kan inte bara vifta med handen och få saker att hända. Först och främst måste man ha tillgång till en energikälla, sen måste man försätta sig själv i rätt sinnestillstång för att kunna se och hantera energiflöden, sen måste man veta, i detalj, vad det är man ska göra. Allt detta gör att magi inte är särskillt andvändbar i extrema förhållanden, som till exempel strid. För det mesta används magin indirekt, för att ändra fysiska objekts egenskaper eller för att få utsäde att växa bättre eller för att bota sjukdommar. Det enklaste och snabbaste, och farligaste, sättet att använda magi är att förbruka sin egen energi. Detta görs enbart i yttersta nödfall och kan inte användas för några särskillt effektfulla tekniker. Dock kan man göra de enklaste sakerna på detta sätt, att tända en brasa eller vidröra något utan fysisk kontakt eller liknande. Även dessa saker kan dock lämna magikern fullständigt utbränd och energilös.

Ava är ett lätt kuperat, till stora delar skogsbevuxet land. Gränsar i norr till Odabergen, i söder till Sörhavet, i väst till Itbofjärden och dess östra gräns utgörs av den väldiga och (till stora delar) vilda Omifloden. Omifloden består längst i norr av vålsamma strömmar avbrutna endast av de många, korta vattenfallen vilka givit floden mycket av dess berömmelse. Ca. tio mil söder om den nordliga gränsen lungnar den vilda floden ner sig och ger utrymme och liv åt en stor del av Avas inevånare. Huvudstaden, Avan, ligger tio mil inåt landet från Omifloden, vid Cheoån, en av dess många förgreningar. Ån är dock en viktig farled, då dess stora djup och lugna vatten gör det enkelt att färdas hela vägen från Sav vid Sörhavets kust via Avan, hela vägen till Tothom vid Omifloden, Avas största stad.

Magi är livsenergi. För att kunna använda magi måste man kanalisera den energin och få den att göra det man vill. Men för att tillskannsa sig energi måste man antingen få den eller stjäla den. För att kunna stjäla energi måste man besegra den vars energi man försöker stjäla i kampen om herraväldet över dennes själva livskraft. Således kan man aldrig ta energi från en människa, om inte människan antingen ger energin (magin) av fri vilja, eller fullständigt och ovillkorligt har förlorat viljan att leva. Det samma gäller (om än generelt i lite mindre utsträkning) för djur.

jag vill att magin ska vara lite som Jordans, naturvetenskaplig, ingen deus ex machina som poppar upp då och då som hos Tolkien, Goodkind och Eddings eller rent psykisk som hos Hobb. Det ska vara klart definerat vad som går och inte går, och vilka resurser som finns tillgängliga. Svårare för författaren, men lättare för läsaren.

Det ska börja i den verkliga värden. Jag gillar när det finns ett litet "tänk om det verkligen är så" i fantasy. Hon har ett komplicerat förhållande till sin far. På något sätt har han varit frånvarande under uppväxten. Vet inte riktigt hur än. Anna åker på en resa till fjällen med honom, kanske är det hennes födelsedag, den 18:e eller 20:e, eller något sådant. Hon övningskör. Han ger henne en nyckel, gammal och rostig tror jag, under tiden hon kör. Hon tappar focus från vägen och kör av. Pappan dör och Anna hamnar i chocktillstånd, hon tar sig på något sätt ur bilen och börjar vandra uppför berget, snön yr och vinden piskar henne och hon går vidare utan att tänka. Helt plödsligt står hon framför en dörr, gammal och rostig. Hon prövar nyckeln och den passar. Grottan innanför är becksvart, kanske anar hon någon form av skrift på väggarna. Jag föreställer mig att hon tror att hon egentligen dog i krocken och tyngd av skunldkänslor över faderns död tror hon att hon vandrar in i helvetet. Där grottan öppnar sig breder ett enormt landskap sig ut nedanför berget. Det är sommar. Hon undrar hur helvetet kan vara så vackert.

Anna, tror jag hon får heta. Huvudpersonen. Det måste vara en hon, för annars kommer jag att bygga för många murar för vad jag får och inte får skriva. Hon får inte vara mjäkig eller vän, hon måste kunna tänka och handla själv. Hon får på inga villkor vara överjordiskt vacker. Men hon får inte heller bli en uttalad radikalfeminist, hon ska fortfarande vara kvinna. Lite Buffy blir det. Fast utan blondheten, åtminstånde symboliska. Utan den fysiska också tror jag.

Om någon av misstag råkar hamna här: jag skriver inte egentligen den här bloggen för att underhålla allmänheten. den är ett verktyg i konstruktionen av en fatasyroman som jag föresatt mig att skriva. Om det intresserar dig får du gärna komma tillbaka och följa arbetet, och ännu hällre till och med kommentera saker. Dock kommer
jag inte att försöka mig på någon ordentlig struktur, utan skriver ner saker när jag kommer på den. Om jag kommer på dem.