den eviga dikten

om ingen egen tanke visar sig
om allt som rör sig i blodomloppet
är ren distraktion
är den rena distraktionen fortfarande distraktion?

(jag är inte så tom
jag är inte så tom
jag är inte så tom
jag är inte så tom
jag är inte tom)

hur många strukturella samanlänkningar
måste en banalitet ha
på vilken abstraktionsnivå
blir den filosofisk
och slutar vara distraktion?

därför att orden är min kropp
som orden rinner genom luften
så vandrar jag vidare
genom snö och vägdam
samba och begravningscermonier
liksom kroppen
ändras ordens form och innebörd
inriktning och näringsintag
men annars
är det inte så svårt
jag kan sova dagar i sträck
orden formas sakta i etern
men dikten fortsätter vara densamma
och en helt annan

därför att varje snöflinga utanför fönstret
hävdar sin existens med samma självsäkerhet
som vilken skoterraggare som helst
men de precis som jag
är beroende av ögat som ser
dess skärpa
dess riktning
dess vilja att individualisera
och indentifiera sig med
skoter raggare snö flinga vatten is motor

därför att smärtan alltid kommer att fortsätta strömma
in över fingrarna, genom handlederna och ut i blodomloppet
därför att så länge varje rörelse ger smärta
så länge näsan rinner och huvet bultar
så länge räcker mitt liv

(de säger att priset inte bestämmer kvaliten
att det handlar om varumärken och stil
men jag säger
ett liv du får betala dyrt för att få leva
är ett liv värt att leva)

troligtvis kommer välden
aldrig att rammla in i vardagsrummet
komma rullande över den repiga parketten
och knäppa mig på näsan
men det skadar inte att vara förberedd

att det vid första anblicken tycks vara uppenbart
att trädet i skogen gör ett ljud
oberoende av sin brist på obsevatörer
när det i själva verket handlar om begreppsförvirring
skapandet av ljudvågor är oberoende av recceptor
medan begreppet "ljud" kräver ett subjet för att bli meningsfullt
eller för att, så att säga, uppfylla sin betydelse
produktionen av ljudvågor medför inte per definition ljud
och därför är den första anblicken illusorisk