den eviga dikten

Sanden kryper ner i sprickorna
sjöljs bort av vattnet
som en gång var mark
isen släpper taget
om det som var snö
alla sammarbetar de
i det som blev mitt fall

det är blodet som väljer att ta chansen
att sola sig i lysrörsbelysningen
när mitt lillfinger varit för oförsiktigt
i kontakten med en överdimentionerad fotobok
och det är de blodkroppar som passerar
i någon närliggande blodåder
som lungt passerar förbi
utan att ta intryck av all uppståndelse

det är väldarna vi skapar
som lever och växer
bubblar och skrapar mot skallbenet
som skapar denna osämja
som skapar välden om och om
som gör oss förvirrade och distraherade
som omsluter och tröstar oss
som får oss att vilja fortsätta

att känna den här känslan
surret i huvet
segheten som drar som en vind
lika ihärdigt och svårdefinerat
genom ryggraden och över håret på stortån
rastlösheten som skaver över stressen
och den där onödiga känslan hunger
(jag vet att jag borde äta, jag behöver inte påminnas med oxpiska)
är fortfarande något värdefullt
som får livet att slå
som ett hjärta i själen

position är endast intressant
i relation till rörelse
det är riktningen som är viktig

det är inte det
att jag är stor på mig
eller tror att jag är nått
eller i alla fall inte
att jag är nått
som är samma som förra gången jag skrev "nått"

men jag vill att alla ska veta
vem jag är och hur jag är
rent generelt
vet jag inte hur det kan komma sig
men det kommer sig
oavsett mig själv

om allt skulle rasa
skulle det ligga
och det som ligger
skulle resas
som en gunga
fast långsamt