den eviga dikten

det att jag flaxar med armarna
beyder inte nödvändigtvis
att jag försöker flyga

jag känner lukten av ett fall
vägen som slutar i ett stup
luften som lyfter mitt hår

samma förvirring
somma hopp
luften känns underbart skön mot huden
hur maken kommer kännas
är en annan fråga

den här världen är ny
fladdrande och bubblande
känns kittlande mot nästippen
stannar och vinkar
rusar iväg mot horisonten
övar start och stopp
rullar och vrider sig
söker ett nav
att vrida sig kring

på den första dagen
kramades hjärtat åt
magen drogs ihop
kärlen i ögongloben förtätades
till den grad att de lärde sig se

på den andra dagen
utsöndrades adrenalin
och liknande droger
som mildrade smärtan
i händerna som slog hål i väggen
och fötterna som stampade hål i golvet

på den tredje dagen
hade allt försvunnit
hjärnan greppar desperat
efter en riktning
en pelare
att väva en referenspunkt av