den eviga dikten

Jag har förlorat något
jag kastade bort något
jag inte kan ta tillbaka
jag vet inte vad det är
det har med tiden att göra
och hur den drar oss med
rycker i våra viljor och önskningar
men det var ett val inblandat
det är jag säker på

ville du ha ett kvitto?
hade du vuxit igen?
en ny längd att lägga ut på hemsidan?
ville du att jag skulle godkänna transaktionen?
tala å dina vägnar?
ville du ha någon form av bevis?
ett kvitto att bokföra?
ett anförande att hålla?
en slutpledering?

bevis #2
ett anställningsbevis, bokfört hos berörda instanser, visstid, efter en viss tid upphörande.
ett avtryck i administrationen, ett kvarlevande namn i en databas, bevis för att även jag
var en del av något som betydde tillräkligt mycket för att mäta också i pengar.

lika stor som far var
när far var far och barn var barn?
lika stor som trädet
som växer på gården i Västanträsk?
växer du som trädet
en ring varje år
eller som far gjorde
stötvis ryckigt
först ett barn
sen en man
sen ingenting
sen ett vrak
sen en bättre man?

Jag växer
trodde jag hade lagt av med sådana olater
men någon har tryckt in frön i munnen på mig
vi är inga blommor
vi saknar den dimensionella begränsningen
saker vissnar och växer någonstans utanför
under väven jag väver

ett litet barn kan falla på näsan
utan att förlora mycket mer än värdigheten
fallet blir kort
huvudet hinner inte få upp farten innan det träffar golvet
men ändå vill jag växa och vara rädd för växten

Därför att jag måste ignorera så mycket trams jag kan
skära genom lullet, fettlagren av halvsanningar och strategiska uttalanden

två män stod och sågade ned ett träd i skogen
en tredje kom till dem med kaffe, kakor och en slipmaskin
- ta en paus och vässa sågen, sa han, så blir ni klara fortare
- vi hinner inte, svarade männen med sågen, vi måste bli klara

därför att sågen aldrig vässats klart
för att jag måste använda den
kommer den här dikten aldrig ta slut

Därför att jag inte kan existera i mig själv
därför att jag måste rättfärdiga mig själv
anföra bevis och påpeka dess giltighet

bevisföremål #1
en i stort sett oläst dikt i bloggformat
medioker och utan egentlig skärpa
varken i utförande eller i uttryck
men den tar aldrig slut

den jävla dikten tar ju aldrig slut

Sanden slutar aldrig vara sten
den tänker på sig själv
som inehavare av namnet

Sten.

därför att välden inte är mycket större än min lägenhet
platserna jag rör vid
som kläder man har varje dag
därför att jag bodde i malmö i fyra år
och åkte till köpenhamn en enda gång
det är platsernas närvaro
vissheten
inte den hårda verkligheten
som är den hårda verkligheten

därför att jag aldrig kan bestämma mig,
därför att ekorrarna utanför mitt fönster har valt att härda sina tassar på asfalten,
därför att hundar älskar choklad trots att det har samma effekt på dem som arsenik har på oss,

för att lämmlarna spenderar hela sin energi på att bli så många
att de på ett effektfullt sätt kan springa ut över ett stup tillsammans

därför att situationen omfamnar omständigheten
och formar den till sin egen avbild,
 
(där jag är nu har jag alltid varit)

perspektivet är allt,
saker är bara sådana som dess betraktare ser dem,
jag glider från situation till situation
som om perspektivet aldrig hade förändrats,
ingen röd tråd pryder mina kläder,
inga kläder döljer kroppens ovilja mot förändring,
den inbygda trögheten

och på grund av att den drivs av perspektivernas växelström kommer aldrig den här texten att bli fördig

därför att jag aldrig kunnat trycka ut någonting meningsfullt
i något annat än texten,
därför att den här texten är den enda jag skrivit
allt jag skrivit,
därför att tanken vrider sig runt sin egen axel
och behöver något sätt att hålla sin balans
utan att hänfalla åt trivia och vardag,

därför att det är för kallt för att leva på utsidan

därför att älven tycks följa samma väg
år efter år
dag efter dag
droppe efter droppe
utan att någonsin stanna av för att begrunda det storslagna
i själva den volym av vatten som vid något tillfälle utgjort dess kropp
men ändå fortsätter att rinna med ständigt skiftande molekulär sammansättning
som om den hela tiden varit den samma
som om älvdalen varit stabil och gjuten ur Guds hand
som om flödet vore det samma som platsen på vilken man kan peka
och ålägga den sitt namn
kommer flödet i denna text aldrig att sluta, aldrig att ha inletts och alltid vara konstant i sin inkonsekvens

därför att mitt liv saknar röd tråd och därmed är virrigt och förvirrat,
utan känsla för varese stilistisk eller dramaturgisk precision,
det enda som tycks driva det framåt verkar vara den envisa tendensen min kropp  har
att följa med i jordens dubbla cirkulära rörelser
och ovilja att driva sin egen berättelse mot sitt cresendo, och det påföljande slutet

därför att mor försökte lära mig att äta på ett nyttobaserat vis
och därmed omvandla behov till tvång när lust hade drivit mig åt fel håll
därför att alla kåldolmar vitkål brockoli,
ångkokade och sladdriga
täppte till halsen för evig tid för den sladdriga åkomman tvång
så kommer jag aldrig att kunna äta brockoli
och därmed kommer jag aldrig bli färdig med dess inflytande över min kropps
kemiska sammansättning

Den här texten är inte färdig, och kommer förhoppningsvis aldrig att bli färdig.

Varför?

därför att jag aldrig kommer att dö och därför att jag under mitt oändliga liv om och om igen kommer att ifrågasätta denna föreställning kommer den här dikten aldrig att bli fördig

fortsätter

slutet

ska passeras